Hirana

Jag sitter ensam omgiven av självhat och besvikelse. Halsen bränner och låren ömmar.
Jag är värdelös.
Vi hade öppethus idag i skolan, och jag åt.
Jag åt en bit kladdkaka med grädde. Visst, det var inte så mycket, men jag hade lovat! Jag hade lovat att fasta. Och det var ju knappast något kalorisnålt jag åt! Jag fattar inte hur jag kunde. Varför låtsades jag inte må illa eller något så att jag skulle slippa? Varför stoppade jag in äcklet i munnen?!
Jag skäms så jävla mycket.
Jag kom nyss hem och försökte spy upp fikat. Men allt som kom upp var galla. Det hade gått för lång tid. Jag försökte länge men slutade när det började bränna för mycket.
Helvete.

Jag har i alla fall spolat ner kvällsmaten i toaletten nu så att jag inte ska ge mig på den när jag blir hungrig.
Resten av dagen är det fasta. Bara te, vatten och möjligtvis kaffe.
INGEN SAFT. INGEN MAT.

Jag valde att inte skära mig heller som jag lovat. Jag slog mig med hammaren på låren istället. Blåmärken kan jag dölja. Dom kommer mamma inte märka. Men skär jag mig kommer det inte bara straffa mig, utan även mamma. För det kommer att vara hon som får följa med mig till akuten och sy. Det kommer att vara hon som får torka upp allt blod från mitt golv. Så därför var hammaren bättre den, den här gången.
Jag vill inte skada min mamma. Så jag undviker det så mycket jag kan.